Framifrån 33+1


Bakifrån 33+1


Sidan 33+1


Framifrån 33+1

Tänk att vi kommit in i vecka 34 nu :)
Känns bättre för varje dag som går och att vi närmar oss vecka 37 som jag har lite som en mål-linje.
Då anser man att prematur tiden är över och det är "ingen fara" att föda.
Självklart så är det inte så kritiskt nu heller, men ju närmare slutet vi kommer desto bättre.
Så vi siktar framåt :)

Annars mår jag hyfsat bra, har ont i magen nästan varje dag.
Men jag har lärt mig att lägga mig ner när sammandragningarna kommer.
Och jag lovar er att det är verkligen inte lätt att sitta/ligga ner och bara vara uppe korta stunder hela dagarna.
Man får påminna sig själv hela tiden, men jag gör så gott jag kan.

Jag undrar ofta om jag kommer att fatta när det är dags på riktigt.
Hur man vet att det har satt igång?
Kommer vattnet att gå?
Slemproppen?
Kommer det bli en dryg och lång förlossning?
Eller går det hyfsat fort?
Kommer jag att vara rädd?
Just nu är jag ganska nervös, men jag tror att jag lugnar mig och klarar det när det väl är dags.

Thommy är nervös varje kväll när vi lägger oss :)
Stackarn, han lägger fram nycklarna på bänken i hallen så han vet var de är om något akut händer.
Ber mig att säga till honom så fort jag känner något.
Han sover dåligt om nätterna med, antagligen för mitt snarkande (som kommit nu), och att jag låter nog en del när jag vänder mig ca 100 gånger på en natt.
Sen så ränner jag ju på toa flera gånger oxå.
Ja, han har det inte roligt om nätterna.
Men han tycker nog synd om mig ♥

Trots allt så Älskar jag att vara gravid, att veta att det är vårt mirakel som växer där inne.
Jag känner mig faktiskt fin som gravid och är så stolt över magen.
Har knappt fått några bristningar, inte gått upp alls mycket i vikt.
Snarare så måste min kropp ha blivit mindre, och bebisen har tagit därifrån.
Många säger till mig att jag ser mycket smalare ut, men att magen är en kanonkula.
Som om jag svalt ett bowlingklot.

---

Såhär står det på familjeliv om vecka 34.



Kroppen:
Under slutet av graviditeten är det vanligt att värkarna ändrar sig en aning,
ibland kan det kännas som om lungorna trycks uppåt och man får svårt att andas för en stund.
Det kan vara svårt att skilja förvärkarna från riktiga värkar.
De kan komma tätt och upplevas som intensiva,
ett sätt att särskilja dem är att ta ett varmt bad, det får förvärkar att avta medan riktiga värkar fortsätter.
Många börjar fundera allt mer på förlossningen.
Det är vanligt att man är orolig för att något ska hända.
Du kan vara orolig för att du har mått ”för bra” och tänka att ”det får inte vara så här lätt”.
Eller så tänker du motsatsen, ”allt har varit så jobbigt, det kanske inte är meningen att jag ska få vara glad”.
Det är vanligt och helt normalt.
Även som partner kan man ha många funderingar.
Det är svårt att förbereda sig på att vara ett bra stöd när man inte vet vad som väntar.
En del blivande pappor eller partners kan uppleva tanken på förlossningen som skrämmande.

Barnet:
Barnet är väl medveten om förvärkarna, men det tycks inte vara obehagligt på något sätt.
Huden har antagit en mer rosa ton genom inlagring av underhudsfett,
vid denna tidpunkt kan barnet utan vidare överleva utanför livmodern.
Nu reagerar barnet olika på mammas, pappas/partners samt främmande personers röster.