Jag tänkte jag skulle berätta om gårdagen.

Jag skulle vara på dag-op kl. 9.30
Innan jag åkte hemifrån skulle jag ta 4 alvedon och ett halvt glas vatten.
Vi körde hem till mamma och hämtade henne, och sen till CSK.

Väl där fick jag anmäla mig i receptionen och sitta ner i väntrummet.
Sen kom en sköterska och hämtade mig, jag ville ju att mamma och Thommy skulle få följa med mig till det var dags att åka in på operation, men icke. Nej de fick sitta kvar i väntrummet hela dagen stackarna.
Och jag fick in på salen. Där stod alla sängarna på rad med gardiner emellan.

Jag fick mitt lilla bås, bytte om och sen bröt jag ihop. Jag blev så himla ledsen, och satt på sängkanten och bara grät. Antagligen släppte allt där och det var kanske bra att jag fick gråta lite.
Fick sen 2 tabletter av sköterskan, de var smärtstillande. Hon sa att oavsett hur mycket hon försökte lugna mig och tala om för mig att det var ingen fara, så visste hon att det gjorde ingen nytta. Man måste själv ha gjort det för att veta hur det känns. Hon var snäll.

Jag blev trött och jag tyckte att tiden bara gick.
Sen kom hon och sa att min läkare som skulle operera mig var fast i en annan operation, och visste inte hur länge den skulle dröja. Hon skulle söka en annan läkare till mig som kunde göra ingreppet.
Det gjorde inte mig någonting, bara jag fick detta gjort nu. Och jag litade på att den som skulle hjälpa mig kunde sin sak.

Sen kom hon och berättade att jag hade fått en kvinnlig läkare som var på väg upp för att ta hand om mig.
Så jag skulle snart få åka in.
Då hann jag inte alls förbereda mig. Så en narkossköterska kom och hämtade mig.
Fick på en mössa på huvudet och in på ett litet rum där operationen skulle ske.
Och alla där var så himla trevliga och lugna.
Jag fick lägga mig tillrätta i "stolen" och jag kommer ihåg att jag skakade i hela kroppen så rädd jag var.
De pratade med mig hela tiden och sen så berättade de vad som skulle ske.
Jag fick en mask på mig och sköterskan klappade mig på kinden och sa att nu fick jag medicin i armen och sa godnatt till mig.

Sen minns jag inget förrens jag vakande på salen igen.
Trasslade in mig i alla sladdar, en kom från mätaren på fingret, och en från droppet i armen, och en från syrgasmasken. Jag kände mig helt bra, men jag kan säga nu efter att jag var inte helt 100 då. Jag har nog svamlat om det mesta. Jag fick ringa till mamma och Thommy och säga att allt hade gått bra, på något sätt så satte jag på högtalaren i telefonen så alla på salen hörde vad de svarade mig =)
Men jag hade bara svarat med att vi har väll inget att skämmas för. Och sen sagt puss och lagt på =)

Sen har jag nog somnat bums igen, och vakande kl 14.15
Och så var jag så himla nödig, så hon körde bort sängen till toaletten och jag fick in och kissa.
Hon blev överlycklig när hon frågade mig om det gick bra, och jag svarade jadå. Jag fattade inte varför det var så viktigt. Men mamma sa sen att hade jag inte gjort det sa hade dom antagligen inte släppt hem mig förrens jag hade kunnat det.

Jag fick in mitt lilla klädskåp så jag kunde byta om till mina egna kläder, och sen fick jag fika lite.
Vi satte oss och pratade lite, och jag fick lite papper med mig och sen fick jag äntligen gå ut i väntrummet och träffa mamma =)
Thommy var nere för att röka, så han hämtade bilen och sen körde vi hem.

Nu i efterhand så kan jag säga att det känns bra, skönt att ha det gjort och sövningen och uppvaknandet var inte så farligt som jag föreställt mig det.

Det som känns mindre bra är ju såklart att jag är trött, har ont emmellanåt, och att faktiskt en bit av mig fattas.
Men om den biten ändå inte var frisk så är det ju lika bra att den försvinner.

Läkaren ringde mig idag på förmiddagen och undrade hur jag hade det, hon verkar så himla trevlig, så jag är helt nöjd med att det blev hon som fick operera mig.

Nu hoppas jag på en läkning, och sen ska vi banne mig kämpa för att få en liten bebis till världen.